ÖDET SINGLADE SLANT HON FICK INGENTING ALLS
Då kommer vi till den där texten som jag lovade att skriva. Jag skriver mycket för min egen skull, det här är mitt sätt att ventilera, men mest för att jag hoppas på att kanske hjälpa någon, bara en person, som har det jobbigt och kan behöva höra att det blir bättre.
I 9:an började jag må dåligt, både fysiskt men framför allt psykiskt. Jag började må illa när jag vaknade på morgonen, de vanliga, lugna skolmorgornarna blev ett helvete och varenda dag i över ett halvår kräktes jag innan jag skulle till skolan.
I skolan klarade jag inte av att sitta med min klass utan satt i grupprummet för mig själv och jobbade, till slut kom jag och mina föräldrar överens med mina lärare att vi skulle frysa mina betyg, eftersom jag inte orkade göra något skolarbete.
Jag kände en enorm stress över allt som hände; nationella prov, skolavslutningen, men speciellt för att börja en på en ny skola, i en ny klass med människor som jag inte kände. Många av mina kompisar längtade till att få börja gymnasiet, att få nya vänner och få göra det man ville syssla med. Jag gillade att baka, men istället för att känna den förväntan för att få baka och göra det jag ville på skoltid flera dagar i veckan kände jag rädslan. Blygheten. Osäkerheten. Jag ville inte lära känna nya människor, jag ville ha mina gamla klasskompisar, jag trivdes ju bra med dem. Förändringen skrämde mig så mycket. Jag var helt själv i detta. Ingen kunde göra det åt mig. Jag var tvungen att lämna min säkerhetszon och ge mig in i det, jag hade inget val.
Så kom då första dagen i skolan. Första dagen på en helt nya skola, jag hade bara varit med om en sån dag två gånger tidigare. Jag var inte van, jag var så rädd att jag inte kommer ihåg den dagen. Jag kommer ihåg att vi samlades i en sal för att dela upp oss i de två klasserna vi skulle gå i, resten av dagen är borta.
Första tiden i 1:an var riktigt jobbig. Jag hade kvar det fysiska illamåendet varje morgon och förutom det började jag bli mer och mer deppig. När jag inte var i skolan grävde jag ner mig under täcket i sängen på mitt rum och bara låg där. Min högsta önskan var att bara försvinna från jorden. Ner i svart hål och stanna där. Att jag aldrig blivit född, vad som helst. Jag ville inte finnas.
Jag fick hjälp och gick och pratade med en kvinna som konstaterade att jag var deprimerad. Hon gav mig tips och hjälpte mig att tänka lite mer positivt. Jag lärde mig att tänka rätt. Men framför allt, den bästa hjälpen hittade jag själv.
Musiken.
Musiken var min tillflykt när jag kände att allt rasade samman. Och det var nästan bara en enda artist och ett enda album som hjälpte. Daniel Adams-Ray's Svart, vitt och allt däremellan. Han satte ord på allt. Hans musik, hans texter, allt. Det var hans musik som fick mig att resa mig, att gå upp ur det där svarta hålet som hotade att sluka mig om det skulle gått längre.
Därför var det en väldigt stor grej när jag äntligen fick se honom live. När jag fick stå precis, rakt framför honom och skriksjunga med i hans fina låttexter. När jag fick åka till Göteborg med min allra bästa vän, som alltid stått vid min sida, även när jag inte orkade bry mig om de som stod mig närmast, och lyssna på och ta in alla de toner som bildade låten som betytt mest för mig i hela mitt liv.
Men störst av allt var när han svarade mig i ett mejl som jag skickat, ett svar som jag memorerat och som jag satt upp på samma vägg med utdrag från hans låtar.
Det jag ville få fram ur den här texten var dels för att få skriva av mig lite och ventilera men mest för att, som jag skrev längre upp, förhoppningsvis hjälpa någon. Någon annan som har problem, små som stora. Det spelar ingen roll vad det är, det som spelar roll är att man vet att det kommer bli bättre. Att man inte är skäms för att be om hjälp. Vi behöver alla hjälp ibland, vi kan inte klara oss helt själva, det går inte. Vi kan inte skjuta våra nära ifrån oss, de som vill hjälpa oss, de gör det för att de älskar oss. Och ibland är det bästa att ta emot hjälpen och inse att man kanske har ett problem och att man behöver jobba på att fixa det. Och det viktiga är att man hela tiden har i bakhuvudet varför man gör det, för att må bättre, för att glädjas åt allt kul som händer i sitt liv. För att leva.
Och jag vet att jag inte har tackat tillräckligt. Jag vet att jag egentligen inte behöver göra det, men jag vill och det är svårt att göra det rätt. Men ni vet vilka ni är, ni som hjälpte mig ur allt, min familj och mina vänner. Jag älskar er så mycket och är så tacksam för att ni gjorde för att hjälpa mg. Och tack till er som orkade läsa allt detta, hoppas att jag kan ha förändrat något litet.
Kommentarer
Postat av: Felicia
Kram på dig My!
Postat av: Pia
Älskar dig nu, har alltid gjort och kommer alltid att göra! <3
Trackback
